Mer om “Kuus-Peekå´n

I början av år 2010 skrev jag, SM2BYW, en liten berättelse om hur en rysk WW2-station hamnade i Skellefteå. Jag har närt en förhoppning om att den en dag kanske skulle bli restaurerad och komma igång på 80-meter igen.

Stationen innehåller åtta batterirör, varav sju stycken av triodtypen A409, samma som Clas Ohlson hade i sina byggsatser ända in på femtitalet. Konstruerad i början av 1930-talet, var den nog säkert ansedd som omodern redan 1939 då min station är tillverkad. Den har en uteffekt på bara en halv watt CW och AM.

Även om apparaten hade fått komma ner i det varma shacket, så gick det trögt med renoveringen.

Efter något år tillverkade ett snickargäng här bredvid en trälåda med fack enl originalet och målades i rysk arméfärg. Ett halvfarligt anodspänningspower kom också till så småningom.

Sedan kom första sucken – av de åtta rören var sju trasiga i glöden. Veteranrör av typ A409 snyter du inte ur näsan nuförtiden. Proffs som Ralph på Radiotubeshop hade inget att komma med heller. Så småningom fick jag  ihop en salig blandning av passande rör. Till saken hör att stationen består av två olika delar, som är hopnitade i mitten, vilket gör att felsökning tom är svårare än en gammal engelsk apparat. Tiden gick, men inget blev gjort...
 
Men helt plötsligt kom ett mail från Ben, OH6PA i Närpes, han hade fått en 6PK-station i dåligt skick av en kompis som hade hittat den i ett rivningshus. Så jag sände över en del dokumentation, därefter började en intensiv period då vi försökte hjälpa varandra med att hitta bland ledningarnas irrgångar.

Min station var i orört skick, så efter några komponentbyten och annan uppfräschning så kom sändardelen igång.  Efter ett tag fick jag även fart på mottagardelen, det är förvånande bra känslighet på dessa gamla grejor! En rak återkopplad mottagare kräver i sanning sin man genom att man samtidigt skall manövrera tre olika rattar.

Mottagarens avstämningsratt är ganska invecklad med en yttre fininställningratt. Givetvis var både min och OH6PA´s fininställningsratt helt tom inuti, trots förfrågningar på ett SK2AU-möte så kunde intelligentsian inte klura ut hur den hade sett ut i original. SM5DSB, Kåre har en orörd station och med hans hjälp fick vi exakta mätvärden på alla svarvade hjul och annat inuti och OH6PA  kunde snabbt svarva till det mesta och nu har vi rattarna i originalskick!
 
Så den 21 febr 2013 – efter 57 års vila -  blev det nypremiär på 80-metersbandet med ett QSO med Seppo, OH5LP/S. Därefter följde ett dussintal QSO runt OH och ner till SM5 med 0,3 Watt CW. Nu i vinter kan du höra den på förmiddagarna  mellan 3535 upp till 3560 kHz, numera mest trafik på X-tal, då det äkta “ryss-chirpet” med VFO är ganska besvärande och kräver breda mottagare.
 
Tack vare ett bättre anodpower, modell SM7UCZ så har uteffekten nu kommit upp till 500 mW och ett antal nya kristaller har anskaffats från Radiomuseet i Petäjävesi.

Tilläggas kan konstateras att utan OH6PA´s hjälpsamhet och starka inlevelse, har det varit tveksamt om min Kuus-Peekå hade varit i luften idag. Ett stort tvåsidigt uppslag om stationen skriven av Ben OH6PA, publicerades i novembernumret av finska “Radioamatööri”, men bara på finska.

Ben OH6PA har också lagt ned mycket tid på efterforskningar om fler 6PK-stationer, i nuläget finns det fem kända stationer. Att det funnits så många 6PK i Österbotten kan förklaras med att William Knuts, OH6NW/SM2ADX (SK), lär ha köpt en full järnvägsvagn med radio och annat av finska armén efter kriget.

Så ha lite förståelse om du hör en 6PK på bandet, de var inte bättre än så på 1930-talet, varken bilarna eller radiostationerna!
Jimmy, SM2BYW