Mer om Richard Sorge´s spionstation i Tokyo
|
Museet har forskat i de handlingar från häktningen av Sorge och Clausen som är offentliga, och utifrån dessa har de byggt en kopia av både sändaren och mottagaren. Dessa kan ses på en av de filmer om Dr.Sorge som ligger på Youtube. Man kan inte annat än förundras över att Clausen kunde upprätthålla trafik med detta självsvängande hembygge och med motstationer i Vladivostok och Chabarovsk, ett avstånd på över 1000 kilometer och detta med en bara 6 meter lång inomhusantenn. Mottagaren byggde Clausen av en delvis skrotad enkel Sharp trerörs mellanvågsapparat. Han tog bort högtalaren och ytterlådan, samt byggde en enkel återkopplad kortvågsmottagare modell “0-V-1”, som då var den vanligaste amatörmottagaren. När man tog bort radiorören och spolen blev den helt platt, och enkel att transportera. Den hade ett frekvensområde på 4,7 MHz till 9 MHz. Konstruktionen av sändaren är mer spännande, och man kan fråga sig hur den kunde fungera så bra. (Å andra sidan så sägs humlan inte kunna flyga heller...) Det finns bara ett ytterst otydligt orginalfoto av sändaren, den var utrustad med två rör av typen UX-210, och kopplingen lär i princip vara en Hartleykrets, som i grunden är av Armstrongtyp. Clausen använde ARRL´s Handbook som teknisk hjälp. Den här kretsen liknar den som då var vanlig i Japan för VHF-terapibehandling. De olika spolarna var tillverkade av 6 mm kopparbromsrör, de var löst monterade i uttag och även vridkondensatorerna kunde monteras ur för att sändaren lättare skulle kunna transporteras. UX-210 skall ha en anodspänning på 425 volt, men för att öka uteffekten till 15-20 watt körde Clausen hela 800 volt på anoderna under de 15-20 minuter som de 250-800 ord långa meddelandena tog att sända. Sändaren var tämligen livsfarlig då den hade 800 volt AC på den stora öppna spolen och andra platser på sändarchassiet. Vidare kördes sändaren med 50-periodig rå växelström, så utsignalerna blev vad vi kallar A2, eller modulerad telegrafi. Man kan undra hur den signalen lät? Sändarens tunga nättransformator flyttades ej vid ändrad stationsplats, så man hittade flera på olika platser. Efter att gruppen sprängdes hösten 1941 satt Dr.Sorge och en rad andra häktade under lång tid. Japanerna försökte flera gånger utväxla honom mot en rysk fånge, men Stalin förnekade all kännedom om sin agent “Ramsay”, så Sorge och hans närmaste, Ozake Hotsuni, hängdes i november 1944. Exakt tjugo år senare, år 1964, utnämdes agent Sorge till “Sovjetunionens Hjälte” och fick en minnessten vid sin grav och det utgavs även ett minnesfrimärke på 4 kopek. Det har genom åren skrivits mycket, av mer och mindre seriös karaktär, om Sorges spioncentral, även några böcker på svenska har utgivits. |
Japan Radio Museum har en större samling information om japansk radio samt om Dr Sorge´s spionstationsutrustning. Tyvärr är deras hemsida på japanska, och Google Translate tycks ännu inte lärt sig språket, vilket gör att sidorna blir tämligen tunglästa. 
Vad ryssarna i alla tider har varit bra på, så är det spionage. Och de lär säkert hålla hög klass fortfarande. Spioner och deras radiotrafik har alltid intresserat många av oss radioamatörer.
Lyssna på SDXF:s specialprogram över kortvågssändaren i Sala sista lördagen i varje månad.
